Text: Matthew Fisher, Head of Policy Watershed
En av påståendena i Mario Draghis rapport om EUs konkurrenskraft är att hållbarhetsrapportering och due diligence är en “betydande källa till regelbörda” som saktar ner företag i den globala ekonomiska kapplöpningen. Visst är det viktigt att belysa utmaningarna i den nya klimatekonomin, men rapporten missar en viktig del: att hållbarhetsrapportering faktiskt kommer att öka EUs konkurrenskraft snarare än att hindra den.
Att mäta ESG-data och agera på risker och möjligheter kan bevisligen innebära minskade företagskostnader och större vinst. Konkurrenskraften stärks genom besparingar från övergången till förnybar energi, motståndskraftiga logistikkedjor och positivt varumärkesbyggande från reducerade utsläpp.
En studie från IBM visar att företag som integrerar hållbarhetsprinciper åstadkommer en 16 procent högre inkomsttillväxt och överträffar konkurrenters lönsamhet med 52 procent.
Den offentliga rapporteringen under CSRD skapar transparens vilket stödjer företagstillväxt – otaliga undersökningar har bevisat att en stark meritlista inom hållbarhet skapar en konkurrensfördel. Investerare tar allt mer hänsyn till hållbarhet som en viktig faktor i deras beslut; mer människor vill arbeta för företag med ordentliga hållbarhetsprogram; kunder kräver hållbarhetsinformation från deras leverantörer i allt större utbredning.
Draghi glömmer även att nämna att CSRD kommer påverka företag bortom EU: cirka 10 000 multinationella företag med betydande affärsverksamhet i EU kommer behöva rapportera samma data som europeiska företag. Denna transparens kommer jämna ut spelplanen för europeiska företag och driva organisationer till att positionera sig själva som goda mål för investerare, konsumenter och arbetare.
Draghi har rätt om att hållbarhetsrapportering just nu är för krånglig. Rapportering bör vara något som driver hållbarhetsstrategin framåt, men alltför ofta är inte detta fallet. Fokus borde ligga på att förbättra effektiviteten hos datainsamling genom att använda en mer skalbar och hållbarhetsdriven teknik, bland annat med hjälp av AI.
Rapporten pekar på regelbördan för små till medelstora företag, motsägelser mellan olika regler och behovet av bättre vägledning för personer med rapporteringsansvar. Han har rätt på alla dessa punkter. Det är stora företag och främst koncerner som kan skapa verklig hållbarhetsutveckling. Rapporteringskrav bör vara proportionella i relation till dess möjliga påverkan. Att bevara noggrannhet samtidigt som man säkerställer effektivitet för mindre företag är avgörande, och det finns mjukvara som är väl lämpad att erbjuda kostnadseffektiva lösningar för både små och stora företag.
Det är värt att ta ett steg tillbaka och överväga alternativet. Draghi framhäver behovet av att samordna regler och koordineringspolicys i EU. Utan CSRD så skulle europeiska företag stå inför ett lappverk av nationella rapporteringsregler, vilket skulle komplicera efterlevnad och öka kostnaderna. CSRD är en ansats att samordna existerande nationella regelverk och frivilliga rapporteringsramverk.
Konkurrenskraft är utan tvekan en existentiell utmaning för EUs framtid. Men vi får inte tappa fokus från ursprunget till CSRD: de akuta klimatförändringarna.
EU ska vara stolt över sitt ledarskap och den globala effekten av dess regler. Det vore ett misstag att ta med sig slutsatsen att hållbarhetsrapportering är en barriär för tillväxt. EU kan göra båda: förbättra hållbarhetsrapporteringen och driva en konkurrenskraftig, hållbar och ekonomisk framtid.
Foto: hamlinjandrew
