Det sprids fortfarande farliga ämnen från oljan som läckte ut när fartyget Marco Polo för två år sedan gick på grund i Pukaviksbukten i Blekinge. Det visar en undersökning som IVL Svenska Miljöinstitutet har gjort på uppdrag av länsstyrelsen i Blekinge.
Resultaten visar på kraftigt förhöjda halter av cancerframkallande kolväten i området.
– Vi har undersökt oljegifter i markprover från strandängar och i strandad tång och sjögräsprover från flera platser över tid. Vi ser att det finns oljegifter kvar i miljön fortfarande två år efter olyckan. Oljespill följs sällan upp under en så lång tid men resultaten visar att det är nödvändigt, säger Maria Granberg, marin ekotoxikolog vid IVL Svenska Miljöinstitutet.
Det var den 22 oktober 2023 som TT-Lines passagerarfartyg Marco Polo gick på grund i Pukaviksbukten i Blekinge strax innanför Hanö. Olyckan ledde till att cirka 150 ton bunkerolja läckte ut och förorenade en lång kuststräcka. Genom ett omfattande saneringsarbete har man lyckats begränsa skadorna, men oljeutsläppet kommer att påverka människor, djur och natur under lång tid framöver.
Längs kusten i Pukavik finns det långa strandängar med känslig flora och fauna och mycket höga naturvärden. För att undersöka om mark och växtlighet är påverkade av kemiska ämnen har IVL på uppdrag av länsstyrelsen i Blekinge genomfört provtagningar i området. Resultaten som nu presenteras visar på kraftigt förhöjda halter av cancerframkallande kolväten, så kallade PAH:er. Högst halter fanns i naturreservatet Spraglehall.
– Spraglehall är ett naturreservat där djur betar helt nere i strandlinjen. Det är inte lämpligt att de gör det när marken innehåller så höga gifthalter, fortsätter Maria Granberg.
Länsstyrelsen och Havs- och vattenmyndigheten har sedan olyckan skedde undersökt hur miljön mår i området tillsammans med IVL. Enligt en rapport som presenterades tidigare i år finns skadliga ämnen i musslor och i sediment på havsbotten. Arbetet med att kartlägga de långsiktiga effekterna på ekosystemet fortsätter.
– En utmaning har varit att sanerings- och miljöuppföljningsarbetet sker som två separata spår. Det gör det svårt att utvärdera konsekvenserna av enskilda åtgärder och hindrar oss från att förstå vilka åtgärder som är effektiva. Här bör myndigheter kräva och planera för en närmare kontinuerlig dialog för miljöns bästa, avslutar Maria Granberg.
