Den 12 augusti 2026 träder EU:s förordning om förpackningar och förpackningsavfall, PPWR, i kraft. Den gäller alla förpackningar på marknaden och ställer krav på återvinningsbar design, innehåll av återvunnet plastmaterial och vad det får stå på förpackningarna. Det här är en av de mest genomgripande lagstiftningarna inom förpackningsområdet på decennier.

Det här är PPWR

PPWR, Packaging and Packaging Waste Regulation, är EU:s nya förordning för förpackningar. Den ersätter ett direktiv från 1994 och skärper kraven på tre fronter: förpackningsdesign, materialinnehåll och märkning.

Från 2026 måste alla förpackningar på EU-marknaden vara designade för återvinning. Från 2030 gäller dessutom krav på att plastförpackningar ska innehålla en viss andel återvunnet material. För de flesta plastförpackningar sätts kravet till 35 %, för att sedan höjas till 65 % år 2040.

Förordningen gäller oavsett produktkategori, alltså för allt från enkla livsmedelsförpackningar i kartong eller plast till avancerade varianter med inbyggda sensorer, RFID-taggar, spårningschip eller indikatorer som visar temperatur eller om en förpackning har öppnats.

För förpackningar som står i kontakt med livsmedel tillkommer dessutom gränsvärden för PFAS. Det gäller även vissa produkter som vanliga konsumenter kanske inte ser som livsmedel men som ändå klassas som det, som till exempel vitt snus som av det populära märket Zyn och andra. Från den 12 augusti 2026 gäller 25 ppb för enskilt PFAS, 250 ppb som summa och 50 ppm för total PFAS inklusive polymerer.

Design för återvinning: Det här krävs

Design för återvinning, DfR, är ett av PPWR:s bärande krav. Det handlar om att tillverkarna redan i designfasen måste ta hänsyn till hur förpackningar ska kunna sorteras och återvinnas.

I praktiken innebär DfR-kriterierna att förpackningar ska:

● bestå av monomaterial, det vill säga ett enda materialslag utan skikt som är svåra att separera

● undvika störande tillsatser som svarta pigment eller sotbaserade färgmaster som kan blockera optisk sortering

● ha etiketter och lim som lossnar i återvinningen

● inte innehålla onödigt tomrum

Hur väl en förpackning uppfyller DfR-kriterierna avgör vilken klass den får, från A till E. Klassningen påverkar EPR-avgiften, det vill säga avgiften inom det utvidgade producentansvaret. En förpackning i klass A eller B ger lägre avgift än en i klass D eller E. Det ger tillverkarna ett ekonomiskt incitament att verkligen ta DfR-kraven på allvar.

Vitt snus som exempel: Dosa, påse och FCM-krav

Vitt snus, eller nikotinpåsar som är den officiella benämningen, är ett bra exempel på de avvägningar som måste göras på grund av de nya reglerna i PPWR. Ur ett förpackningsperspektiv har produkttypen nämligen två separata delar som har helt olika materialegenskaper och därmed olika förutsättningar för återvinning.

Snusdosor tillverkas normalt av plasten polypropen, PP. De klassas som kontaktkänsliga förpackningar enligt PPWR, eftersom materialet har direkt och långvarig kontakt med innehållet. Det kan innebära att kraven på återvunnet material sätts lägre än de generella nivåerna för plastförpackningar. Förpackningar i PP kan vanligen sorteras plastfraktionen i kommunala återvinningssystem.

Påsmaterialet är mer komplicerat. Det utgörs av ett te-påseliknande nonwoven-material av cellulosafibrer, vanligen viskos, som innehåller ett akrylat- eller plastbaserat bindemedel eller heat seal-fibrer för tätning. Det betyder att även påsen innehåller plast, trots att den i huvudsak är cellulosabaserad. Påsarna lämpar sig varken för materialåtervinning eller hemkompostering och ska sorteras som restavfall.

Utöver detta tillkommer Livsmedelsverkets föreskrift LIVSFS 2024:2, som säger att material i kontakt med snus och liknande produkter ska uppfylla kraven på material som står i kontakt med livsmedel. Det påverkar valet av plast, tillsatser och barriärer i såväl påsmaterialet som dosans innerskikt. Att använda återvunnen plast i skikt som står i direkt kontakt med livsmedel är i dagsläget svårt eftersom det ännu inte finns godkända, livsmedelssäkra rPP-flöden av tillräcklig volym.

Grön kommunikation under PPWR: Förbjudna påståenden

Parallellt med PPWR skärps reglerna för hur företag får kommunicera kring miljö och hållbarhet genom EU-direktiv 2024/825, som brukar kallas greenwashing-direktivet. Detta direktiv ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 27 september 2026.

Ord och fraser som ”biologiskt nedbrytbar”, ”miljövänlig” och ”grön” kommer inte längre att tillåtas om de inte stöds av ett godkänt märkningssystem och välgrundat underlag.

För att återgå till exemplet med nikotinpåsar så kan det vara svårt att få den här typen av fraser godkända för sådana. En del leverantörer av liknande påsmaterial, för andra användningsområden, marknadsför i dag att deras material är komposterbara. Men nikotinpåsar samlas som sagt inte in i kommunala system för materialåtervinning eller kompostering. Kedjan håller därmed inte hela vägen.

Branschen anpassar sig redan nu

Det utvidgade producentansvaret för förpackningar, som PPWR skärper, regleras i Sverige av förordning 2022:1274 om producentansvar för förpackningar. Och förändringarna har redan satt i gång. Inom de branscher som berörs av PPWR arbetar många tillverkare intensivt, med ett flertal parallella åtgärder, för att uppfylla de nya kraven.

Åtgärder som ofta är aktuella är:

● minskat plastinnehåll, för att minska materialanvändningen totalt

● design med monomaterial för att underlätta sorteringen

● ljusa färgmaster i stället för svarta, eftersom svart pigment stör den optiska sorteringsutrustning som används vid materialåtervinning

● lösningar för att etiketter och lim enkelt ska kunna separeras i återvinningen

● eliminering av PFAS-behandlingar i kontaktmaterial

Inom utvecklingen av påsmaterial pågår det arbete med lägre bindemedelshalt, alternativa bindemedel och ultraljudstätning som metod för att minska innehållet av plast utan att kompromissa med produktens funktion.