Det finns ett tydligt gap mellan svenskarnas förtroende för kommunernas förmåga att hantera en vattenkris och kunskapen om hur beredskapen faktiskt ser ut. Det visar undersökningen ”Svenskarna och vattnet”, som genomförts av Aura Insight, på uppdrag av vattenföretaget Aqua Nobel.
Svenskarna har stort förtroende för att kommunen kan förse dem med dricksvatten om kranvattnet slås ut. Samtidigt saknar en majoritet kunskap om hur den kommunala beredskapen är organiserad. Det visar en ny undersökning från Aura Insight, på uppdrag av Aqua Nobel.
68 procent av de tillfrågade i Svenskarna och vattnet uppger att de har ganska eller mycket stort förtroende för att deras kommun klarar att förse dem och deras familj med dricksvatten om kranvattnet skulle slås ut i en vecka eller mer. Samtidigt svarar 53 procent att de inte vet vad kommunen har för plan för att förse invånarna med dricksvatten i ett sådant läge. Bara 4 procent uppger att de känner till planen i detalj.
Resultatet pekar på en paradox: många känner sig trygga med en beredskap de själva har begränsad kunskap om.
– Det är positivt att förtroendet för kommunernas förmåga är så pass högt. Men undersökningen visar också att det finns ett glapp mellan förtroende och kunskap. Beredskap kan inte bara handla om att ha en plan – den måste också vara konkret, fungerande och möjlig att omsätta när det verkligen behövs, säger Pontus Klenell, vd på Aqua Nobel.
Svenskarna vill se egna lager
När de tillfrågade får ange vad kommunen i första hand bör prioritera för att stärka nödvattenberedskapen är det vanligaste svaret att bygga upp egna lager av dricksvatten. Det svarar 38 procent. Näst flest, 34 procent, vill att kommunerna utbildar invånarna i egen beredskap. 29 procent prioriterar investeringar i ny teknik och 27 procent samverkan med grannkommuner.
– Att människor efterfrågar egna lager är intressant. I dag bygger mycket av nödvattenberedskapen på att saker ska fungera när krisen väl inträffar – att vägarna är framkomliga, att tankbilar kan ta sig fram och att distributionen fungerar. Det kan vara en del av beredskapen, men det kan aldrig vara hela beredskapen. Vi behöver gå från att ha en plan för nödvatten till att faktiskt ha nödvatten på plats. Det är först då vi kan tala om en verklig operativ förmåga, säger Pontus Klenell.
Dricksvatten tas för givet – tills det inte fungerar
Trots att vattenförsörjningen är grundläggande för hela samhällets funktion hamnar dricksvattenförsörjningen relativt långt ned när svenskarna får välja vilket beredskapsområde Sverige främst bör stärka just nu. 9 procent väljer dricksvatten, jämfört med 30 procent för sjukvård, 24 procent för el- och energiförsörjning och 17 procent för livsmedelsförsörjning.
Samtidigt finns en betydande oro för flera olika hot mot dricksvattenförsörjningen.
Ser man till den samlade oron – ganska eller mycket oroliga – är torka och klimatförändringar det som oroar flest (43 procent), följt av sabotage från främmande makt och föroreningar från industri och jordbruk (42 procent vardera) samt PFAS (41 procent).
– Vatten är en sådan självklar del av vardagen att vi sällan tänker på vad som krävs för att få det att fungera. Men när kranen slutar leverera blir vattenberedskap plötsligt en fråga om sjukvård, äldreomsorg, skolor, livsmedelsförsörjning och hela samhällets funktion. Många kommuner har en nödvattenplan, men nästa fråga måste vara: har man faktiskt nödvatten?, säger Pontus Klenell.
BIld av HeungSoon
