Gamla ekar och naturbetesmarker är mycket viktiga för en stor mängd arter, som riskerar att försvinna när livsmiljöerna minskar. Forskare vid Linköpings universitet visar i en ny studie hur mycket av dessa miljöer som behövs. Resultaten kan hjälpa naturvårdande myndigheter att sätta vetenskapligt grundade mål och agera mer träffsäkert för att hotade arter ska finnas kvar i framtiden.
Inte mindre än 1800 arter är knutna till eken. Det gör eken till det träd som bär upp högst biologisk mångfald i Sverige. Tillsammans med naturbetesmark spelar eklandskap en viktig roll för att arter ska kunna bilda livskraftiga bestånd som överlever på lång sikt. Men hur mycket av dessa miljöer behöver finnas?
Att ge sig ut och själva räkna antalet djur och växter på olika platser vore i princip omöjligt för forskarna. De tog därför hjälp av privata databaser, olika artprojekt och det digitala rapportsystemet Artportalen, dit alla som vill kan rapportera in artobservationer. Forskarna bakom studien kombinerade miljoner inrapporterade artuppgifter med data på utbredning av livsmiljöer, som inventeringar av stora ekar som gjorts av länsstyrelser och andra öppet tillgängliga geodata över betesmarker. Genom att lägga ihop fynden av arter med data om livsmiljön på platsen, kunde forskarna söka efter mönster.
Forskarna visar att mängden livsmiljö hänger ihop med om olika arter förekommer på platsen. Dessutom kunde de identifiera trösklar för hur mycket livsmiljö som behövs för att en art skulle kunna finnas.
– Det är ju högre sannolikhet att en känslig art finns i ett ekrikt landskap än på en plats med få ekar. Vi har kunnat räkna på var gränsen går för olika arter. Vi kan med relativt stor säkerhet ge ett mål för hur mycket livsmiljö som behövs, säger Karl-Olof Bergman, biträdande professor vid Linköpings universitet, som har lett studien som publicerats i tidskriften Landscape Ecology.
Bland de mest kräsna arterna, som behöver många ekar i sin närhet, är svampen saffransticka. Det är en globalt hotad art som är akut hotad i Sverige. I den aktuella studien kom forskarna fram till hur mycket livsmiljö som krävs för att arten ska kunna finnas på en plats. Och om saffranstickan kan leva på platsen, är kraven också uppfyllda för alla andra arter som är beroende av gamla ekar. Resultaten ger naturvårdare konkreta, vetenskapligt grundade underlag för att kunna prioritera kostnadseffektiva insatser där de gör mesta möjliga nytta.
– Särskilt viktigt är att vi kan peka ut stora områden där hotade arter förekommer i dag, men där livsmiljöerna är för små eller splittrade för att arten ska kunna överleva långsiktigt. Artrikedomen på de platserna är på lånad tid. Vi har ett tidsfönster nu där vi kan agera och återställa miljöerna för att rädda arter som annars kommer att försvinna därifrån, säger Karl-Olof Bergman.
Men varför spelar det egentligen roll om vi förlorar arter som saffranstickan? Svaret ligger i hur djupt sammanvävd biologisk mångfald är med vår egen vardag. Fungerande artrika ekosystem är en förutsättning för att det ska finnas rent vatten, ren luft och produktiva jordar. En del frukter och grönsaker är i hög grad beroende av pollinering av olika insekter för att ge god skörd. Många läkemedel bygger på ämnen som finns i växter och djur, och än i dag görs nya upptäckter som på sikt kan bidra till nytta för människor.
– Nyttoperspektivet är viktigt, men allting i naturen har ett egenvärde. Vad har vi för rätt att utrota arter som har miljoner år av evolution bakom sig? Arterna som försvinner under vår livstid är också förlorade för alla framtida generationer, säger Karl-Olof Bergman.
Studien har gjorts i samarbete med den näringsdrivande stiftelsen Pro Natura och finansierats av WWF Sverige och Formas.
