Den 1 oktober 2026 började Strålsäkerhetsmyndighetens reviderade metodbeskrivning för mätning av radon i bostäder att tillämpas. Grunderna för radonmätning är i stort sett desamma som tidigare, men den nya versionen innehåller flera ändringar och förtydliganden som behöver beaktas. För den som planerar mätningar i flerbostadshus är det särskilt viktigt att se över hur urvalet av lägenheter görs.
Metodbeskrivningen vänder sig främst till mätföretag, laboratorier och andra yrkesverksamma som genomför eller kvalitetssäkrar radonmätningar. Den kan även användas av bland andra fastighetsägare och tillsynsmyndigheter.
Syftet är att bidra till att radonmätningar utförs på ett enhetligt och kvalitetssäkrat sätt, så att resultaten blir tillförlitliga och jämförbara. Den nya versionen ersätter metodbeskrivningen från 2013.
– Det handlar inte om någon genomgripande förändring av hur radon mäts i bostäder. Däremot finns det ett antal uppdateringar och förtydliganden som alla berörda behöver känna till och anpassa sig till, säger Dag Sedin, ordförande i Svensk Radonförening.
Fem områden har uppdaterats
Den reviderade metodbeskrivningen innehåller bland annat följande förändringar:
Hänvisningarna till lagstiftning och regelverk har uppdaterats. Skillnaden mellan referensnivå för befintliga bostäder och gränsvärde vid nybyggnation framgår också tydligare.
Hänvisningen för beräkning och redovisning av mätosäkerhet har kompletterats med en aktuell svensk referens.
Rekommenderat avstånd från radonmätaren till golv, vägg och tak har ändrats från cirka 25 centimeter till minst 30 centimeter.
Urvalet av lägenheter vid mätning i flerbostadshus har förtydligats.
En sammanhängande mätning under ett helt år kan användas som underlag för att bestämma årsmedelvärdet, förutsatt att en lämplig mätmetod används.
Urvalet kan påverka behovet av radonmätare
För flerbostadshus skiljer den nya metodbeskrivningen tydligare mellan byggnader med och utan lägenheter som har markkontakt.
I byggnader med lägenheter som har markkontakt bör mätning göras i samtliga dessa lägenheter. Därutöver bör minst 20 procent av lägenheterna på högre våningsplan mätas, med minst en lägenhet på varje våningsplan.
I byggnader utan lägenheter med markkontakt bör mätning göras i minst 20 procent av samtliga lägenheter och i minst en lägenhet per våningsplan.
Urvalet behöver också ta hänsyn till byggnadens utformning. Om det finns flera trappuppgångar bör minst en lägenhet per trappuppgång mätas. Om byggnaden har flera ventilationssystem eller ventilationsaggregat behöver urvalet göras så att de olika delarna av byggnaden omfattas.
Lägenheter i anslutning till hisschakt, ventilationsschakt och andra vertikala utrymmen bör fortsatt prioriteras. Detsamma gäller lägenheter där byggnadsmaterialet kan antas bidra till en förhöjd radonhalt.
– Det räcker inte alltid att enbart utgå från en procentsats. Urvalet behöver också ge en relevant geografisk och teknisk täckning av byggnaden. Den som planerar en mätning kan därför behöva räkna om både antalet lägenheter som ska ingå och hur många radonmätare som behöver beställas, säger Dag Sedin.
Hur stor skillnaden blir varierar mellan olika byggnader. I ett flerbostadshus med lägenheter i markplan, flera trappuppgångar eller flera ventilationssystem kan den nya beräkningen innebära att fler lägenheter behöver omfattas av mätningen.
Svensk Radonförening rekommenderar därför fastighetsägare, beställare och mätföretag att ta del av den nya metodbeskrivningen inför kommande mätningar. Det är särskilt viktigt att säkerställa att planering, placeringsanvisningar och beräkning av antalet radonmätare följer den uppdaterade versionen.
