Text: Joe Formgren, Medborgare

Med fasa och förvåning inser jag att en stor del av journalistkåren och flera ledande politiker låter sig vilseledas av en enda siffra. Den här veckan var det Sveriges plats i Climate Change Performance Index, CCPI. Rubrikerna skriker att Sverige backar, och Centerpartiet ser sin chans. ”Sverige backar i den globala klimatrankningen med tio placeringar. Utsläppen ökar och klimatpolitiken försvagas”, skriver partiet på Facebook. Det låter allvarligt. Det är också fel på två punkter av tre.

Sverige backade inte tio placeringar. Vi gick från plats 13 till plats 15. Tio blir det bara om man lägger ihop fyra års rankningar och låter läsaren tro att det hänt i år.

Och utsläppen? Enligt Naturvårdsverket minskade Sveriges utsläpp med tre procent 2025, till 46,7 miljoner ton. Det är 34 procent lägre än 1990. Bara en sektor ökade: jordbruket, med fyra procent, mest för att skördarna blev stora. Det borde Centern känna till bättre än något annat parti.

Men det verkligt intressanta är vad rankningen säger om man läser längre än till placeringen.

De flesta tror nog att ett klimatindex mäter utsläpp. Det gör det, till 40 procent. Resten är förnybar energi, energianvändning och klimatpolitik, 20 procent var. Och här kommer det som ingen rubrik nämnde: Sverige får högt betyg för utsläppen och mycket högt för förnybar energi, bland de tre bästa i hela indexet. Det vi faktiskt släpper ut och hur vi gör vår energi håller alltså toppklass, enligt rankningen själv.

Det som drar ner oss är två andra saker.

Den ena är energianvändningen, där vi får mycket lågt betyg. Ett kallt, glest och industritungt land som tillverkar stål, papper och trävaror använder mycket energi. Det är inte dålig klimatpolitik. Det är vinter, avstånd och basindustri. Marocko, på plats åtta, har varken vår vinter eller våra pappersbruk. Noterbart är f.ö. att statistiken bara redovisar västvärlden med några få undantag. För att sätta mätningarna i perspektiv: ett flertal länder i Afrika och Asien närmare ekvatorn skulle med denna metod ligga betydligt ’bättre till’ än stora delar av den demokratiska västvärlden.

Den andra är klimatpolitiken, som inte mäts alls utan bedöms i en enkät. Omkring 500 experter från miljöorganisationer, universitet och tankesmedjor sätter betyg på sitt eget lands politik. Svenska bedömare betygsätter alltså den svenska regeringen. Det kan vara kunnigt folk, men det är ett omdöme och inte en mätning.

Lägg till att platserna ett till tre står tomma, eftersom inget land anses göra tillräckligt. Sverige är i praktiken tolfte bäst, med toppbetyg i just de delar som handlar om verkliga utsläpp. Det är en ganska annan historia än den som delas i flödet.

Ändå behandlas placeringen som ett facit. Och det är där det blir farligt, för en ranking kan lura politiker att jaga fel mål.

Sveriges utsläpp motsvarar ungefär en promille av världens. Klimatet påverkas av de globala utsläppen, inte av vår plats på en lista. Om en svensk fabrik läggs ner och produktionen flyttar till ett land med kolkraft, ser vår statistik bättre ut. Vi kan till och med klättra i rankningen. Men klimatet har förlorat om produktion av samma varor i andra länder sker på miljöns bekostnad. Omvänt kan svensk teknik för fossilfritt stål göra mer för världens utsläpp än allt vi någonsin kan spara inom våra egna gränser, även om det kostar energi här hemma och ger minuspoäng i indexet.

Det finns en riktig debatt att ta. Naturvårdsverket säger att avståndet till klimatmålen växer, och den frågan förtjänar allvar. Men den avgörs av vad åtgärderna kostar per ton, vad de gör för de globala utsläppen och om de flyttar jobben utomlands. Inte av en enkät och en lista.

Centerpartiet skriver att vi ska kunna ”bruka jorden, leva av skogen och utveckla samhället”. Det är en bra devis. Den kräver energi, industri och goda skördar, alltså precis sådant som ger minuspoäng i den ranking partiet nu viftar med.

Frågor på det? Ja, en enda. Har ni läst rapporten?